Finns det något vackrare naturnamn än äng?

För mig ger det associationer till en frodig gräsmark med inslag av bergknallar och stenar full med allehanda blomster: styvmorsvioler, Adam och Eva, nattvioler, blåklockor,  jungfrulin, korskovall och alla andra sorter. Alltsammans skuggat av lummiga oxlar, askar, alar och en och annan ek med sjungande lövsångare , gök och bofink. Den har också varit inspirationskällan till den naturlyrik, folkviseskatt och musik som utmärker den nordiska kulturen. Vad vore Evert Taube utan ”de blommor som redan slagit ut på ängen : gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.”  Hade Hemsöborna varit vad den är utan slåttergillet? Och vad vore midsommar utan ängsblommor?

Vad är då en äng? När människor blev bofasta och började odla jorden och hålla husdjur måste man stalla in dem på vintern. Under den tiden måste man ha foder åt dem. Det kunde man skaffa på markerna runt gården som inte odlades och inte betades. Slåtterängen var född. De bästa och näraliggande markerna odlades, och de sämsta blev betesmarker – hagar. Det som låg däremellan blev slåttermark – äng.

Ängsmarken klassifiserades som hårdvallsäng,  vilket stod för högre liggande marker som moränbackar, och sidvallsäng som stod för lägre liggande marker ofta ned mot ett vattendrag med lerbotten.

Hårdvallsängen var den artrikaste. Förutom gräs av olika slag fanns där ett flertal örter. Hårdvallsängen gav ett mycket värdefullt hö. Avkastningen varierade på grund av nederbörden. Regnade det rikligt gav den bra skörd men under torrår blev det sämre. Sidvallsängen hade fuktigare jord och dominerades av starrarter,  sälting och vass. Örtfloran var fattigare. Avkastningen var rik, men mindre värdefull än den från hårdvallsängen. Den var också mindre väderberoende.

Ängen kallades ”åkerns moder” ett målande uttryck  som beskriver ett skeende, men som kanske fordrar en förklaring. Varje år kördes grödan in från ängen och gav näring åt husdjuren, som i sin tur gav näring åt människorna i form av mjölkprodukter, kött och ull. Gödseln som djuren gav ifrån sig kördes ut på åkrarna för att öka avkastningen. Det skedde alltså en enkelriktad vandring av näringsämnen från ängen  via ladugården och till åkern. Den näringstillförsel som kom ängen tillgodo var den lövmassa som träden släppte ifrån sig då ju träden hämtar näring från djupare jordskikt som inte kan nås av gräsrötterna, och den gödsel som djuren lämnade vid efterbetet sedan höskörden var avslutad. Vid dålig höskörd hamlades även träden och lövverket torkades till djurfoder.

På detta sätt skedde en långsam utmagring av ängsmarken, vilket fick till följd att gräset inte blev så frodigt. Detta gynnade  örtfloran som ofta har ett anspråkslösare både växtsätt och näringsbehov än gräset. På så sätt uppstod de blomsterängar som är en del av vårt kulturarv.  Ängsslåttern som pågick i juli månad – den tid då livet var som ljuvligast och bekymmersfritt, blev något av fest i vardagen. Man samlades till slåttergillen, och efter den mödosamma höskörden ställde man till med dans på den lövade och blomsterprydda logen. Vi har lite rester kvar av detta på Aspöja vilket vi har all anledning att vara rädda om. Jullebacksslåttern har ju blivit något av en tradition.

På 1800-talet  fanns det  35000 hektar ängsmark i Sverige. Nu finns bara några rester kvar som vårdas av  frivilliga krafter. Ängsdrift  i traditionell mening är inte lönsamt i dagens Sverige. Ängsmarken har i en del fall odlats upp, de sämsta markerna har planterats med skog, en del har blivit betesmarker och en del marker får helt enkelt ligga obrukade, vilket får till följd att starkväxande arter såsom hundkex o. dyl.  breder ut sig. Åker man på Vikbolandet på småvägar i mitten av juni månad så ser man alla backar och  marker kring åkrarna vita  med blommande hundkex. Vackert kanske, men där kan ingenting annat utöver hundkexen än gräs växa. Örterna har ingen chans. Och när hundkexen vissnat bildar den en meterhög ogenomtränglig djungel av spretiga torra stjälkar.

Slåttermarker som inte slås och inte betas genomgår  en snabb förändring. Gräset växer högt vilket har tre orsaker.

1. Om inte gräset tas bort kommer den upptagna näringen att återföras till jorden när gräset vissnar.

2. Kvävenedfall. Kväve har alltid varit en bristvara för växtligheten trots att luften består av c:a 80  % kväve. Vissa växter främst baljväxter kan med hjälp av bakterier omvandla luftens kväve till växtnäringssalter. När åskan åker och blixtarna ljungar skapas högt tryck och hög temperatur och då omvandlas en del kväve till växtnäringssalter som följer med regnet ner och gödslar jorden. Människan har lärt sig att efterlikna denna process och kvävegödsel kan nu framställas i obegränsade mängder. Kvävet har blivit en förorening, vilket vi kan se i våra vikar på sommaren. Denna process sker också  i våra motorer – högt tryck och hög temperatur bildar kväveoxid som med avgaserna går ut i luften och följer med regnet ner och gödslar jorden.

3. Genom den pågående klimatförändringen regnar det mera nuförtiden vilket också gynnar gräsväxten men missgynnar örtfloran.

Hundkexen som är en kväveälskande växt kommer så småningom att tillsammans med gräset dominera marken. Nästa skede är igenväxning med buskar och sly.

Ängen är en kulturskatt värd att vårda.

Folke Sandell